Billy's

Ja det var ju märkligt, att jag blev förlovad! Men också fint, givetvis. 

Vi var ute och promenerade igår, påväg för att bowla igen och plötsligt sa han att "jag kan inte vänta längre". Så började han snyfta och jag förstod ingenting, trodde det hade hänt något allvarligt. Att han mådde dåligt eller så men så var det ju inte som tur var. Han sa en massa saker jag inte riktigt uppfattade men det var säkert fint. Jag märkte att det kom från hjärtat och det mesta M säger brukar vara fint. Han är lite som en poesibok ibland. Så gick han plötsligt ner på ett knä. Och där stod jag vid Katarina kyrkogård, bland gravstenarna lite förvånad så frågade han om jag vill dela mitt liv med honom föralltid. Och det ville jag såklart, det vill jag såklart. Så nu ska vi gifta oss. Märkligt va?!

 

Fast inte märkligt på ett dåligt sätt. Han är min bästa vän, min roomie, min familj, min partner. Han är den jag kan prata med om precis vad som helst, som får mig att skratta som ingen annan, som alltid finns där och som alltid tar mig på allvar. Som alltid tror på att jag kan och på att jag kommer lyckas. Som alltid stöttar mig. Oavsätt vad. Det är för mig ett band som jag upplevt och upplever känns väldigt unikt. Ringar eller papper gör givetvis inte våran kärlek starkare på något sätt, den är redan starkare än vad jag trodde var möjligt men det är en fin gest att visa att vi vill igenom livet tillsammans. För jag vet att om det nu finns själsfrändar så är det ingen tvivel om att M är min. Älskar honom så obeskrivligt mycket.