Reflektion 5/6
Jag skulle kunnat tagit studenten nu om jag gått klart gymnasiet men det blev visst inte så. Jag är inte särskilt bitter över det heller, i grund och botten har det hela tiden varit mitt egna val men många gånger ett inte särskilt enkelt sådant. Jag funderar ibland på hur det hade kunnat bli om jag valde den vägen istället, för på många sätt hade det nog varit bra mycket enklare då men samtidigt hade jag ju inte varit den jag är nu och sen hade det varit massa andra saker jag skulle gått miste om istället som varit det bästa som hänt mig så det skulle jag ju aldrig välja bort. Det är det att ibland så kan jag känna en ganska stor förvirring kring att jag blev vuxen så fort. Att det aldrig riktigt kom något mellanting mellan att vara tonåring och vuxen. Att trots att jag faktiskt är väldigt ung ändå inte är det och då kan jag samtidigt känna mig så liten fortfarande. Ibland känner jag en känsla av att jag snart borde vakna upp igen, att hela det här livet är en dröm men så är det ju inte. Jag trivs väldigt bra med mitt liv, det som är just nu och jag är så tacksam för att få leva det såhär men ibland kan jag ändå känna mig besviken över att allting liksom är uppbyggt så fyrkantigt och att jag inte vill vara en del av den här fykanten, nånsin, men att jag ändå blir det ändå nu när jag gör mina val. För visst är det väl val? Men vart är i så fall alternativen? Jag känner att jag vill göra så mycket mer i mitt liv. Att jag inte bara vill plugga eller jobba och skaffa familj. Jag vill ut på något form av äventyr för jag är ärligt talat så jäkla trött på den här patriarkala världen vi lever i och börjar liksom känna att jag inte riktigt har motivationen till att orka jobba för förändring längre. Jag tror det är när en börjar känna den där kritiska -jag-ger-upp- känslan för det en tror på som en allra mest behöver just något annat. Jag vill bara ut och känna mig fri. Vilket är ironiskt med tanke på hur fri jag faktiskt är. Går det ens att bli mer fri? Vad är det jag menar med fri? Jag vet inte ens själv.
Men visst är jag nog avundsjuk på vissa plan och det märkte jag första gången tydligt idag. Jag var på utflykt med en klass jag vikarierade som lärare för och i närheten hade några jämnåriga sin champangefrukost. Jag blir jätte glad när jag ser studenter, blev nästan mer till mig än barnen när vi såg dom (haha). Men några sekunder senare står jag nästan och gråter istället, vilket är en sån konstig känsla. Men när jag och står tittar bort på dom där som tydligen ska vara lika gamla som jag så kan jag inte greppa det. För de ser så vuxna ut. När blev 96or så vuxna? Jag förstår det liksom inte. För jag är ju inte så vuxen. Eller så är jag det på ett annat sätt. För samtidigt nästan känner jag mig äldre än dom också. Men ändå inte. Livet är så konstigt och förvirrande. Vad ska jag göra med mitt liv? Och varför? Varför känns allting så konstigt bara?
7 år sedan, när min bror tog studenten. Själv ska jag börja ta lite kurser på komvux till hösten och det ser jag faktiskt fram emot eftersom det är ämnen jag gillar. Kommer vara där två dagar i veckan och sen även plugga distans så att jag fortfarande kan fortsätta jobba. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med utbildning osv, eller vad jag vill arbeta med i framtiden. Försöker fortfarande klura ut det här med vad meningen med livet är först. Att meningen med livet ska vara såhär kvadratiskt vill jag inte riktigt acceptera än.